Kulturresan 2007-08-18

Denna resa hade tre teman, nämligen

• 1809-års krig
• Linnés Lappländska resa 1732
• Gästgiveriverksamheten

Det blev med andra ord en fullspäckad Kulturresa, som var fylld till sista plats i en buss som rymde 62 passagerare.

1:a stopp: Vid Landskyrkan

Ulf Lundström berättade om striderna vid Lejonströmsbron. 1808 hade svenska armén retirerat från Torneå och hade ungefär 650 man förlagda i Skellefteås bonnstadskammare medan befälen var inhysta i prästgården. Kyrkoherde Nils Ström hade lämnat prästgården pga det hotfulla läget. Kvar fanns Margareta Renhorn, vars berättelser om Ryssarnas intåg finns bevarade.

Den 12 maj 1809 låg Ryssarna i Kåge med 5 000-6 000. Den 15 maj kl 9.00 kom besked om att Ryssarna var i Dalkarlsliden.

Då försökte svenskarna riva Lejonströmsbron men misslyckades, tiden var för knapp och svenskarna valde att retirera och valde att gå kustlandsvägen, som var i bättre skick än Burträskvägen. Det skulle visa sig ödesdigert.

Linné kom också till prästgården på sin Lappländska resa 1732. Då var Petrus Ahnseius kyrkoherde. Linné fick ta färja över Skellefteälven för Lejonströmsbron blev klar först 1737. Lejonströmsbron var en betalbro och man fick ganska snart införa förbud mot fortkörning på bron.

Linné noterar att runt kyrkan fanns en hop av hus, som en artig stad. Ulf Lundström upplyste om att bonnstan då var mer utspridd och fanns på tre områden kring kyrkan.

Linné hade övernattat på gästvieriet på Sunnanå, som fick sitt första gästgiveri 1710 och fanns kvar till 1890.

Resa mot Frostkåge

Vi åkte Gamla Kågevägen och ovanför Darlkarlsliden pekade Ulf Lundström ut var avrättningsplatsen låg. Den ersatte den första avrättningsplatsen som låg på Tjuvholmen i Skellefteälven.

Tage Nilsson berättade därefter om bakgrunden till 1809-års krig. Väl framme i Frostkåge fick vi besöka bagarstugan där stilleståndsavtalet fattades. Sverige företräddes av general Sandels och ryssarna av general Kamenskij.

Bagarstugan i Frostkåge

Bagarstugan var då en del av gästgiveriet, salen. När gästgiveriet revs sparades salen och blev bagarstuga, så de historiska vingslagen sitter i väggarna. Ett nytt gästgiveri sattes upp och byggnaden står fortfarande kvar.

Freden, som slöts i Fredrikshamn 2 september 1089, innebar bl a att Sverige förlorade Finland, som tillhört Sverige i 600 år.

Mot Kinnbäck

I Åbyn kom Birgitte Grönlund ombord på bussen och guidade oss i Åbyn. I början av 1300-talet hade Åbyn 4 stamhemman. Kapellet i Åbyn tillkom antingen 1641 eller 1643, enligt Birgitte. Brännfors såg anlades 1860.

Färden gick vidare mot Kinnbäck. Där mötte Arne Hortlund och han berättade om episoder ur sitt liv i Kinnbäck och så gjorde vi studiebesök på gästgiveriet i Kinnbäck, där den äldsta byggnaden, ett härbre, var från 1750-talet (möjligen 1757 då inskriptionen i tacknocken var svårläst).

Härbre i Kinnbäck

Gästgivargården i Kinnbäck

Namnet Kinnbäck har finskt ursprung förklarade Ulf Lundström.

Mot Byske

Under färden berättads om ”Tåmefursten” Olof Andersson, om utgrävningarna Tåme som visar fynd från vikingatid. Färden gick vidare genom Selsvik och Båtvik och vi stannade på gästgiveriet i Byske för att äta lunch.

Lunchstopp Byske Gästgiveri

Mot Lövånger

Kåge, som på 1600-talet fick stadsrättigheter under namnet Hedvigstad, passerades och bakgrunden till att Kåge fick stadsrättigheter redogjorde Ulf Lundström för.

I Innervik, som tidigare hetat Vibjörnsvik, gjorde vi halt och Ulf Lundström redogjorde för hur slutfasen av 1809 års krig utspelade sig i Innervik och ledde till kapitulation den 15 maj 1809.

När färden fortsatte söderut fick vi en föredragning om gästgiveriernas historia i allmänhet och Daglöstens gästgiverier i synnerhet av Stefan Löfstedt. Det första gästgiveriet i Norrland inrättade 1635 i Levar.

I Daglösten har gästgiverier funnits på 4 ställen. Det första anlades 1630 och det sista lades ner 1925. Uppdraget som postbonde har i Daglösten sammanfallit med gästgivarens i 6-7 generationer.

Vid den sk Mjölkstenen vid gamla Kustlandsvägen mötte Albert Magnusson, som guidade oss genom Lövånger och visade på var gästgiverierna funnits, om kronolänsman tillika gästgivaren Rusk, som gett namnet till Ruskberget, om gästgiveriet i Broänget som fanns kvar till 1890, om gästgiveriet i Selet, som upphörde 1928. De ståtliga byggnaderna vid norra utfarten berättade också Albert Magnusson om. Grytbacka, det gula huset som byggdes för en telestation och det vita huset Lövbacka, som tillhört ”Noringen”.

En tur upp på Hökmarksberget gjorde vi också. Vilken utsikt!

Hemresa

Gamla gästgiveriet i Bureå, där Linné övernattade, blev sista anhalt på denna kulturresa, som varit lärorik och innehållit mycket mer information än vad som här återgivits.

Text och bild: Erna Forsman